Den gamla fotbollsstjärnan i ”Kenny Dalglish” hade inte gillat VM i Trumpland

Ronnie Mooran,Kenny Dalglish och Roy Evans efter Liverpools Champions League-vinst 1990. Foto: Lucky DogsAsif Kapadias dokumentär om fotbollshjälten Kenny Dalglish är en klassisk framgångssaga. Ett flödade bildberättande som blir ett medryckande historiskt dokument,skriver Fredrik Sahlin.

Dokumentär

Regi och manus: Asif Kapadia

Med: Kenny Dalglish,Marina Dalglish,Paul McCartney m fl. Längd: 1 tim 44 min (från 7 år). Språk: engelska. Biopremiär

Den skotske fotbollshjälten Kenny Dalglish skulle,till skillnad från Zlatan på den berömda presskonferensen vid VM 2022,inte ha gett diktaturen i Qatar betyget ”10 av 10”. I alla fall inte om man ska tro den här hyllningen av en man med rak rygg och kvicka fötter.

Dalglish var främst aktiv på 1970- och 80-talen,först som målmaskin i skotska Celtic sedan som fixstjärna i storlaget Liverpool. Under hans tid som spelare (och tränare) vann Liverpool Europacupen och ligan ett flertal gånger.

Den första delen är upplagd som en klassisk framgångshistoria från min uppväxts serietidning ”Buster”,sedan hopar sig molnen. Järnladyn Margaret Thatchers politiska stålbad gjorde halva Liverpool arbetslöst och därefter kom två läktarkatastrofer vars efterdyningar kom att färga Kenny Dalglishs liv: Heyselstadion i Bryssel 1985 (39 döda) och Hillsborough 1989.

Vid den senare tragedin klämdes 97 människor ihjäl,bland annat på grund av polisens agerande,men myndigheterna vägrade ta ansvar. Då tog ”King Kenny” ton,stöttade de omkomnas familjer med egna pengar och blev en folkets förkämpe.

Den prisade brittiska regissören Kapadia (”Senna”,”Amy”) ställer bilder från ett samhälle i upplösning mot scener från det legendariska Anfield stadium där 50000 människor sjunger tillsammans. Solid gemenskap,menar Kapadia,ger utlopp för buteljerade känslor. En match kan fungera som en slags kollektiv mindfulness. Att sporten samtidigt kan ses som ett opium för folket,som ska hålla dem på mattan medan makten härjar,får vi tänka själva. Om vi så vill.

Liverpool-stjärnan Kenny Dalglish 1986. Foto: PA Images / Alamy Stock Photo”Kenny Dalglish” har inte samma självklara attack som den Oscarsbelönade ”Amy”,men så red den också på Amy Winehouses suggestiva musik och personlighet,medan vi här får hålla till godo med en rätt tillknäppt skotte som mumlar på ljudbandet. Men Kapadia låter ändå främst fotot stå för berättandet,vilket ju borde vara en självklarhet i gebitet men den som lidit sig igenom åtskilliga bildbandslika dokumentärer vet att så inte är fallet. I ”Kenny Dalglish” flödar filmklippen ymnigt och bitvis besjälat,stärkta av ett dynamiskt klipparbete som ger gamla bilder nytt liv.

Det är förvisso ett medryckande historiskt dokument över en omvälvande tid,men kanske främst en angelägenhet för oss gediget fotbollsintresserade. Vi som med nostalgisk blick ser tillbaka på tiden innan sporten blev en korrumperad miljardindustri,med anabola spelaregon och dito övergångssummor.

Kapadia slår fast att fotbollen och politiken är för evigt sammantvinnade. Och nog är det en rutten bransch,likväl är det få kulturyttringar som kan mäta sig med den spänning som alstras på det gröna fältet,där varje match är en thriller med oförutsägbar dramaturgi. Jag jublade lika högt som alla andra när Sverige i mars gick till VM men sedan dök den obekväma tanken upp i skallen: Borde vi ens åka till Donald Trumps kungarike?

Jag anar vad Kenny Dalglish hade svarat.

Se mer: Andra sevärda fotbollsdokumentärer: ”Diego Maradona” (2018),”Sunderland ’til I die (2018),”Welcome to Wrexham” (2022).

Fler film- och tv-recensioner i DN