DN Debatt. ”Jag fick asyl – men inte min dotter Christine”

Hur tänkte regeringen och Socialdemokraterna när de röstade för att ta bort de humanitära undantag som förhindrade att barn kunde skickas till misär? skriver Cathy Bukirwa. Foto: PrivatDN DEBATT.

Jag fick asyl men min dotter och mitt barnbarn ska skickas till hemlöshet och livsfara. Min Christine kom som 17-åring,och ska nu utvisas som ung vuxen. I beslutet står att det är bäst att hennes 3-åriga son följer med. Det är inte vad jag trodde om Sverige. Vad har hänt med detta land som jag trodde värnade barnen? skriver Cathy Bukirwa,flykting från Uganda.

Jag tvingades fly från Uganda när jag blev påkommen med en annan kvinna. Jag har alltid varit lesbisk,men tvingades in i en relation med en man och fick tre barn. Jag levde dock alltid ensam med barnen och försörjde dem med mitt arbete,bland annat som rektor på en yrkesskola som hade utbyte med en svensk gymnasieskola. Det var därför jag sökte mig till Sverige år 2018,jag hade ju varit här tidigare och hade en stark tilltro till att det var ett land där mänskliga rättigheter och särskilt barns rättigheter värnas.

I Uganda bestraffas homosexualitet med livstids fängelse eller dödsstraff,och man kan dömas till 20 års fängelse enbart för att ”stödja” homosexualitet. Man kan till och med dömas till fängelse för att inte ha rapporterat till polisen om man har upptäckt att någon är homosexuell.

Det gick lätt för mig att få asyl. Migrationsverket ifrågasatte aldrig mina skäl,de trodde på att jag är utsatt för livsfara.

När jag flydde placerade jag barnen på en internatskola så att de inte skulle drabbas av hat och våld från min familj. Så fort jag kunde ansökte jag om familjeåterförening för att barnen skulle komma till mig,och få leva med mig i säkerhet.

Migrationsverket ifrågasatte aldrig mina skäl,de trodde på att jag är utsatt för livsfaraDen lyckligaste dagen i mitt liv var när jag mötte mina barn på Arlanda 2022. I bilen hem sjöng vi psalmer tillsammans,jag minns dagen som om den var igår. Jag hade en bostad till hela familjen,och ett välbetalt jobb. Christine,min äldsta,var 17 år. Efter bara någon månad i Sverige upptäckte vi att hon var gravid – så klart blev jag chockad – men om jag älskar någon mer än mina egna barn så är det mitt barnbarn. Han är vårt allt,solen i våra liv. Självklart bor vi hela familjen tillsammans.

När Christine fyllt 18 och hade fött sin son fick hon ett brev hem som uppmanade henne att söka egen asyl för sig och sonen. Det var en chock,ingen hade sagt något annat än att hon skulle få stanna. Under intervjun var Christine tvungen att tala om saker hon aldrig satt ord på,om mitt sexliv och min lesbiskhet. För henne var allt helt nytt och att prata om sin mor på det viset är otänkbart i vår kultur. Hon hade heller inte fått läsa dödshoten från släktingar,och hon grät så fruktansvärt.

Christine fick senare avslag. Hon överklagade och fick återigen ett avslag. Trots att det uttryckts tydligt,att våra släktingar kommer att skada henne om hon kommer till Uganda. För hur bäst kan man skada mig? Jo,om man skadar mina barn – eller mitt barnbarn.

Christines två småsyskon har istället fått permanenta uppehållstillstånd. Min son precis innan han fyllde 18. Annars hade han kanske fått samma besked som sin syster.

Foto: Alexander MahmoudNu har Christine fått ett beslut om att lämna landet. Hon har varit på återvändarsamtal på Migrationsverket,men hennes jurist har lämnat in en ansökan om verkställighetshinder – för mitt barnbarn. I beslutet står nämligen att det är bäst för honom att åka med sin mamma. Han ska följa med Christine,trots att hon varken har bostad eller jobb i Uganda.

Migrationsverket vill att en treåring ska förlora hela sin trygghet med mormor,moster och morbror,liksom förskola och kompisar. Var tänker sig verket att Christine och sonen ska bo i Uganda? Hur ska Christine ensam hitta bostad och ett arbete? Och om det mirakulöst ändå skulle gå: Vem ska ta hand om sonen under långa arbetsdagar? Det finns heller ingen garanti för att inte Christine ska åtalas för att stödja homosexualitet,enbart för att hon inte tar avstånd från mig.

Migrationsverket saknar uppenbarligen nödvändig information och styrning för att kunna trygga min dotters och mina barnbarns säkerhet. Hur tänkte politikerna som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter när de röstade för lagar som splittrar familjer?

Vet Migrationsverket att Christine måste ha ett intyg från en tidigare hyresvärd för att kunna hyra en lägenhet i Uganda? Vet de att alternativet är ett intyg från ordföranden i byn eller stadsdelen där man bott? Christine måste gömma sig från vår släkt som vill döda mig men hon kan inte få en bostad utan att berätta vem hon är,och då kommer det att framkomma vem hennes mamma är. Även hennes och pojkens namn avslöjar vilken klan de tillhör.

I Sverige har det visat sig att migrationsrätt alltid trumfar barnrättSverige gjorde 2020 FN:s barnkonvention till svensk lag. Det innebär att barns rättigheter ska beaktas i alla beslut med fokus på barnets bästa,icke-diskriminering,rätten till liv och utveckling samt rätten att bli hörd. Barnkonventionen omfattar alla barn som vistas i Sverige,oavsett medborgarskap. Men Sverige har inte antagit tilläggen till barnkonventionen. Så till skillnad från Tortyrkonventionen och FN-konventionen om mänskliga rättigheter om det handlar om exempelvis rätten till religion,så kan Christines jurist inte anmäla Sverige till FN för brott mot barnkonventionen.

I Sverige har det visat sig att migrationsrätt alltid trumfar barnrätt. Att signalpolitik alltid trumfar asylrätten. Och att byråkrati alltid trumfar humanism.

Hur tänkte regeringen och Socialdemokraterna när de röstade för att ta bort de humanitära undantag som förhindrade att barn kunde skickas till misär? Och varför tillåts regeringen komma undan med falska påståenden om att det är slut på dessa utvisningar?

Läs fler artiklar från DN Debatt:

SvD:s fd chefredaktör Mats Svegfors: ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”

Alain Topor,psykolog: ”Blir du lönsam,lille invandrare?”